När Coldplay meddelade att det blir en turné i sommar rann tårarna okontrollerat i bilen påväg till Stockholm och pappa undrade hur det egentligen var med mig. Jag hulkade till svar att det var okej, att det var lyckliga tårar. Jag kollade mobilen igen, nöp mig i armen ett flertal gånger, och kollade den igen. Sedan grät jag lite till. Har fortfarande så svårt att förstå, men ingen är lyckligare än jag. På fredag ska jag kriga för biljetter. Ingen förtjänar detta mer än mig.

 

Två av ofantligt många perfekta låtar. Det är en sådan nästan läskig perfektion att jag ibland inte kan göra annat än att kura ihop mig till en boll och gråta en flod. Det ska liksom inte kunna vara så bra. Fantastiska människor, om de bara visste hur många gånger de fått mig att känna så mycket att en bara vill expoldera. Hur många gånger de omfamnat mig när jag varit ledsen, eller dansat med mig när jag är på toppen av livet.